Godmorgon folks! Det blir värre och värre för varje dag. Nu för tiden blir jag mest chockad än glad då han säger att han älskar mig. Jag förstår honom inte, det är inte lätt. Han släpper ändå inte in mig i hans liv som han säger, även om det är det jag vill allra mest att han ska göra.
   Jag är lycklig det är jag, då jag är med honom. Utan så blir jag bara en bortskämd skitunge som håller sig på sitt rum, är aldrig med kompisar, sitter vid datorn och hoppas på att han ska logga in.
   Han tror att jag tröttnar, han tror fel. Han tror att jag ska dumpa honom, helt fel. Aldrig träffat en kille som honom innan. Och jag har inte ens känt honom i ett år.
   Älskar han mig? Jag kan inte svara på det för jag vet inte svaret, alltså inte säker på svaret.
   Älskar jag honom? Ja, det gör jag. Han är den rätta. Min själsfrände, mitt liv, min pojkvän.
   Hatar att gå och lägga mig på kvällen/natten utan att känna hans omfamnande armar, hans varma kropp. Hatar att gå och lägga mig och känna sorg. Det gör jag ibland då vi pratar i telefon, eller har pratat. I början då vi pratar är jag glad, han gör mig glad. Sedan går det bara neråt. Samtalet blir seriösare och seriösare och till sist brakar det ihop till en enda stor röra.
   Det är då vi säger hejdå och lägger på, ibland lägger bara någon av oss på. Mitt i all röra och alla konstigheter vi säger. Det är då jag ångrar mig att vi fortsatte prata, att vi fortsatte prata även om vi var glada och inte konstiga i början av samtalet.
   Han är aldrig sån i verkligheten, ALDRIG!

Men en sak är säker, jag älskar honom med hela mitt hjärta, kommer alltid att göra det. För evigt till döden skiljer oss åt, eller hur man nu säger ^_^

/J